Cosmic Events

This is a portrait of my aesthetic cup of tea and sometimes perhaps an opinion or two.
please ask me by emailing cosmiceventblog(at)gmail.com if you want to borrow something.
all photos are taken by me unless otherwise stated. Enjoy!

Skronika del 1.

 image

Jag har en vän som nyligen flyttat till Malmö från Göteborg och för ett tag sedan hade vi vår första kväll tillsammans som Malmöbor. Som de flesta ville jag visa henne de ställen jag tycker om och oftast besöker, eftersom jag rör mig i rätt homogena kretsar kände jag att hon behövde se lite annat. Det hela startade mycket trevligt, först barbesök för att sedan gå på klubb. Efter en stund på klubben som jag kände föll mig mer i smaken tänkte jag att jag ville ta henne till ett ställe hon kanske skulle uppskatta. Detta är inget ställe jag någonsin själv besökt för att det helt enkelt inte är min grej men jag har full respekt och förståelse för att det är andras grej. Så jag och min vän gick dit, till 78-varvsklubben som drivs av Tiki Pete. Observera att detta inte är en förening eller slutet sällskap där det krävs medlemskap utan en helt vanlig ”svartklubb” vilket kan få en att tro att det är öppet för alla. Jag är fullt medveten om att jag inte är en särskilt omtyckt person, jag tycker själv om väldigt få människor så jag har absolut inga problem med att folk tycker illa om mig. Well, väl framme vid 78-varvsklubben tittar Tiki Whatever på mig med lite avsky och säger ”det är fullt”, jag vet direkt att det inte är anledningen till varför vi inte blir insläppta. Bakom oss står en av killarna från Fasan och jag vet ju att han kommer bli insläppt. Jag svarar ”jaså, det är fullt? Kom så gå vi”. Jag och min vän promenerar längre ner på gatan, när de inte ser oss längre släpper de in killen. Därefter kommer ett lass med 15-20 personer och även de blir insläppta. Jag har bott i Malmö största delen av mitt liv och har kanske inte det bästa ryktet men jag trodde aldrig att det skulle få någon att tro att de kan förbehålla sig rätten att neka mig att delta i ett socialt ”öppet” sammanhang. Dels för att jag själv arrangerat klubbar och dels för att ORKA.

Så nu tänkte jag förbehålla mig rätten att öppet dela mitt förakt.

Jag förstår att det är skillnad på att arrangera klubb på en etablerad klubb/bar och att arrangera svartfester. Jag har gjort båda och trots att jag hatar ca alla så skulle jag aldrig drömma om att neka någon en upplevelse oavsett om jag gillar dem eller inte för att jag anser att sådana sammanhang är ska vara öppna för alla som vill delta. Jag är fullt medveten om att dessa event inte är till för ”alla” men jag utgår ifrån att de är öppna för ”alla”. Låt mig förenkla, jag besökte nyligen Trädgården/Under bron i Stockholm och återigen insåg varför jag hatar människor. Vi dansade i ”röda rummet” som är deras ”hip hop & rnb” rum. Det är det minsta rummet på denna GIGANTISKA klubb. Det var fullsmockat av blöta kroppar, utanför köade och trängdes folk för att komma in. Resten av dansgolven var relativt fulla men absolut ingen kö. Jag frågade mina vänner trots att jag visste vad svaret skulle vara. VARFÖR har de inte det mest populära dansgolvet i ett av de större rummen. Jo mina vänner och ovänner, för att de inte vill profilera sig som en ”sån” klubb. Jag tror att det är underförstått vad en ”sån” klubb är.

För de som inte förstår vad en ”sån” klubb är jo det är en klubb med människor som inte handlar på sample sales, heter något som folk vägrar uttala rätt etc. Ja, TRÄDGRÅDEN ÄR RASISTISKT. Men eftersom att vi lever i ett postmodernistiskt liberalt samhälle är detta helt ok. Det kan också handla om avund pga svenskar är så osexiga och pallar inte exponeras för sexiga, passionerade yolo’s. (Ja, jag har i ca 25 år tänkt att jag är svensk men insåg för några år sedan THANK GOD I’M NOT)

Min definition av klubb är en miljö där alla känslor ska få främjas, något som ger upphov till glädje och förändrar ens sinnesstämning men i motsats till min definition verkar det finnas en regelbok som begränsar rätten till glädje.

Jag kan över huvud taget inte förstå att människor som väljer att skapa sociala forum har mage att exkludera på det sättet. Det är alldeles för mycket rättighetstänk och alldeles för lite ansvarstagande i det sättet att resonera. Min uppfattning är att tanken grundar sig på ett liberalt rättighetstänkande som har gått överstyr.

I den liberala livsåskådningen är rätten att kontrollera sitt eget liv absolut, den går inte att kränka. Filosofin verkar utgå ifrån att alla är fria, vuxna och självständiga individer. Kort sagt verkar den vara mest användbar som livsfilosofi för ett lyckligt unnat fåtal. Dessutom verkar det som kallas ”livet” definieras väldigt märkligt hos den liberale debattören (läs män), för det verkar vara något enskilt, privat och ensamt, som inte pågår i ett kollektiv eller delas av andra över huvud taget.

Fuckfacet Tiki blir ett tydligt exempel på detta, när han nekar mig och min vän tillgång till hans klubb. Hans avvisande är en egoistisk handling som ger honom njutningen att ”sätta sig” över mig. Tiki är inte ensam om detta sätt att agera på, hela Möllan kryllar av dessa ängsliga och elitistiska personligheter (läs män). Exklusion som livsstil. Missförstå mig rätt, jag exkluderar hela tiden. Om det är något jag är bäst på är det just det men det är inte mig detta handlar om, jag nekar heller inte någon rätten till att ha kul. Det är dessutom sällan folk har tråkigt när jag närvarar pga det faktum att jag är fantastisk. Vilket Tiki vet. Inklusive ca alla kukar som mött mig. Men för att slippa inse hur snåla och ogina kukar de är låtsas de för sig själv att de inte velat eller vill ha med mig att göra.

Nu kan jag bara utgå ifrån att du som läser tänker att jag lider av hybris eller psykisk sjukdom. Tro vad fan du vill, jag säger som en mycket klok Edith Södergran en gång sa: ”Min självsäkerhet beror på att jag upptäckt mina dimensioner. Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är.”

Jag som kvinna anser att det ur ett samhällsperspektiv är en ansvarstagande handling att dela med mig av detta, det kan uppfattas som väldigt ytligt/sinnessjukt att jag lägger väldigt stor vikt vid att ha blivit avvisad från en klubb men behovet av att ha kul är det som förenar oss, vare sig man vill eller inte. Hela samhället är segregerat men klubben är en chans för oss att möta folk vi inte annars möter. Varför vill man då att det ska vara en kontrollerad segregerad plats?

Jag blir väldigt sällan kränkt eftersom att jag faktiskt har lyxen att kunna välja att bli kränkt eller inte. Så när en smutsig kuk med gammalt svintohår nekar mig inträde till hans klubb blir jag inte kränkt av hans agerande, jag blir kränkt över att jag faktiskt lever i samma värld som kukar. Varje gång en kille pissar på en och man inte berättar det tillåter man dem att pissa på alla.På grund av detta drar kvinnor ett lass åt hela samhället och detta i sin tur gör det orimligt att även denna kostnad ska falla på oss (läs leva i samma värld som kukar).

Jag anser alltså, till skillnad från kukar, att denna lilla detalj om varför gör ganska stor skillnad vad gäller vem som ska betala för föroreningen.

Vad är det då som skiljer mitt sätt att tänka och Kukar? Jo, jag tror just att det handlar om hur vi tänker omkring det som kallas ”Rätten att kontrollera sitt eget liv”. Om man istället döpte om detta ”liv” till ”öde”, så som de gamla grekerna verkade se på det, kanske man kommer något slags verklighetsbaserad sanning närmare. I grekiska dramer delas ”Ödet” av många; i varje drama påverkas en mängd individer av varandras livsval och det finns inget direkt enskilt ”liv” som de olika karaktärerna kan kontrollera oberoende av varandra. Jag tycker att de grekiska dramatikerna med den här typen av beskrivningar visar att det är lönlöst och fåfängt att tro att man kan driva sitt liv som ett kontrollerbart, enskilt, och hänsynslöst projekt. 

Dramat Oidipus och frågan om rätten att avvisa går att jämföra därför att båda sakerna handlar om att försöka kontrollera sitt öde/liv. Anledningen till att Oidipus inte känner igen sina föräldrar är för att de försöker undvika det öde som beskrivits för dem i en spådom. Hela berättelsen grundar sig på ett misslyckat försök av två personer att kontrollera sina liv genom att döda sitt eget barn, vilket i slutändan leder till att just det de försökte undvika med sin extrema handling sker.

En vuxens persons rätt att avvisa handlar också om rätten om att få kontrollera sitt liv. Jag tycker att här ska den rätten begränsas. Vi är fullständigt maktlösa när det gäller var vi kan ha kul, eftersom man dessvärre inte kan välja friskt. Eftersom det är så kan man ju i alla fall få ha rätt att ha kul var fan som helst.

Att få ha kul är en ganska stor sak som inte går att subventionera eller reglera som samhället ser ut idag, utan det är en så kallad ”frihet” som alla har – bara de är biologiskt och ekonomiskt förmögna att genomföra det. Så länge det är så tycker jag inte att människor som driver klubb har rätt att dessutom neka någon att ha kul. Man får stå för vad man gör, framförallt när det gäller en så viktig sak.

Allt handlar nämligen inte om rättigheter i livet. Eftersom man oåterkalleligt delar sitt liv med andra, handlar en väldigt stor del faktiskt snarare om ansvar.

Simply the best!

New York march 2012

New York march 2012

New York march 2012

New York march 2012

March 2012 malmö

March 2012 malmö

California continued.

Sometime, somewhere in California.

Om klass och mode


När jag föddes var mina föräldrar nya i Sverige. De kämpade för att ta sig in i ett nytt samhälle med okända villkor och regler. Ur ett ekonomiskt perspektiv har de kommit långt idag – de bor i villa och har båda två en gedigen inkomst. Men när det gäller det som modevärlden domineras av – smak och koll på västvärldens trender – har de inte varit tillräckligt intresserade för att utveckla någon djupare kunskap. De har istället lagt all energi på politiska frågor och har båda ett brinnande samhällsengagemang. De arbetar främst med integration och kunskapsstöd till unga invandrare.

Mitt intresse för mode har jag alltså utvecklat på egen hand. Det kan tyckas ytligt att ett barn med sådana föräldrar väljer att lära sig så mycket om en så ytlig sak, men jag hade inte så mycket val. Det är en del av mig. Så tidigt jag kan minnas har jag intresserat mig för mode, vad folk har på sig och hur saker ser ut. Det är bara så jag tänker. Jag minns till exempel fortfarande vad nästan hela min klass hade på sig när vi gick och såg Titanic ihop som 13-åringar, men jag måste tänka efter ordentligt för att minnas mina lärares namn från den tiden.

 En sak jag tidigt märkte är vilken klassfråga mode är. Jag skulle nog påstå att det är det mest negativa med det estetiska kunskapsfält jag valt att lägga så mycket energi på, och ibland blir jag förbannad när andra inte märker det eller när de försöker förneka det. Att mode har med klass att göra är något som man inte kan förneka, och gör man det har man inte förstått de grundläggande premisser som gör att mode alls existerar.

 Det finns för mig en enorm skillnad mellan att vara självlärd, att ha skaffat sig sin smak och sina tillhörigheter på egen hand, och att så att säga ha fått det via ”bröstmjölken”. Bland mina närmaste vänner är den uppfattningen självklar. Vi skämtar ofta om att ha pengar vi inte har, om att vara vårdslösa med högt älskade objekt som vi egentligen är löjligt rädda om. Vi skämtar om det för att innerst inne vet vi vad vi egentligen är: Vi är ett gäng fattiga, tragiska jävlar, som har ett intresse som vi egentligen inte har råd med och som många gånger driver oss till ruinens brant, men som vi ändå vägrar att ge upp.

 Jag antar att vi slår tillbaka på vårt eget sätt. Till exempel skickade vi för några dagar sedan runt den här bloggen mellan oss: http://fashionsphere.freshnet.se/

Vi skrattade gott allihop, utan att gå in särskilt mycket på vad det var som var så roligt. Men sedan råkade jag ta upp bloggen med någon som inte alls förstod det roliga. Som till och med påstod att det vi höll på med var mobbing. Det gjorde mig först frustrerad och sedan jävligt förbannad.

För det första anser jag inte att man kan mobba någon som man inte känner och som man skämtar om privat. För det andra är det en så sjuk blogg att man inte kan göra annat än att skämta om den. Hur ska man annars reagera på en artonåring i Margiela- sleeve (värde ca 1 miljon!?) som poserar med matkorg på ICA och har undertexten ”handlar mat med mamma”. Framförallt som att alla bilder i hela bloggen är likadana, dyra modeplagg följs på ännu dyrare modeplagg, fotograferade i lika låtsasavslappnade miljöer och med vinklar och färger som ser ut att vara tagna från en professionell modefotografs portfolio.

Det blir komiskt därför att det lyser av en så omedveten och distanslös bortskämdhet att det förstör för själva poängen med det man inom mode kallar för avant garde. Det lekfulla experimenterandet med gränser och skönhetsbegrepp som estetiskt begåvade ungdomar alltid sysslat med och som genom tiderna alltid varit de stora modeskaparnas största inspirationskälla. Den här unga tjejens lekfullhet förstörs av hennes rikedom. Hon tvingas inte söka nya vägar eftersom hennes plånbok inte begränsar hennes möjligheter. Hon tvingas inte hitta kreativa lösningar för att få lov att se ut som hon vill. Istället har hon det rika barnets totala frihet att skaffa sig vilka leksaker hon vill, leksaker som redan körts genom hela modemaskineriet och kommit ut på andra sidan, klara och rena från eventuella fel och brister. Det är därför rika flickor aldrig kan bli riktiga it-girls. För att de börjar i fel ände. Och det är därför jag skrattar när jag ser på bilderna i bloggen. Om jag inte skrattade skulle jag gråta över det perversa förhållandet till mode som rika tonåringar har idag och som varje bild i bloggen så tydligt representerar.

Bloggen är pervers för att det handlar om en ung person som satt sig in i vuxenvärldens tankar om skönhet och ungdom – som är köpta straight off the runway. Det finns inget avant garde eller unikt i detta. De flesta modehus och designers har i flera år använt sig av subkulturer och ”ungdomen” som inspiration, för unga försöker ta sig över en gräns och kämpar för att ta sig in i vuxenvärlden, samtidigt som de försöker skapa en egen identitet. Estetiskt begåvade unga gör det på sitt eget vis. Går de över gränsen så flyttar de den. Något som vuxna är oförmögna att göra. Hela skapandeprocessen bygger på att ta sig in på ny terräng. När ungdomar skapar är de osäkra, de skapar för att bli säkra.

 Ser jag en 15-årig tjej i kort läderkjol, ihåliga strumbyxor, och urringad tröja tänker jag you go guuuuurl! För att det symboliserar leken med det förbjudna, de tankar som unga har om vuxna. Om sex och frihet, saker som i ett barns ögon hör vuxenvärlden till. Och det visar på ett mod som alla inte har, ett mod som förtjänar respekt.

Tjejen i bloggen har köpt ett färdigt paket. Hon leker inte, eller snarare är hennes lek så skadad av den vuxna blicken som redan synat varje plagg att hennes lek blir meningslös. Det kanske är taskigt att skratta åt en så ung människa, men vad annat kan man göra? Jag skulle ju förstås också kunna gråta, för det oroar mig till depressionens gräns att modevärlden uppmuntrar det här så mycket som den gör.

 Eftersom jag är den jag är väljer jag att skratta.

malmö february 2012

malmö february 2012