Cosmic Events

Om klass och mode

När jag föddes var mina föräldrar nya i Sverige. De kämpade för att ta sig in i ett nytt samhälle med okända villkor och regler. Ur ett ekonomiskt perspektiv har de kommit långt idag – de bor i villa och har båda två en gedigen inkomst. Men när det gäller det som modevärlden domineras av – smak och koll på västvärldens trender – har de inte varit tillräckligt intresserade för att utveckla någon djupare kunskap. De har istället lagt all energi på politiska frågor och har båda ett brinnande samhällsengagemang. De arbetar främst med integration och kunskapsstöd till unga invandrare.

Mitt intresse för mode har jag alltså utvecklat på egen hand. Det kan tyckas ytligt att ett barn med sådana föräldrar väljer att lära sig så mycket om en så ytlig sak, men jag hade inte så mycket val. Det är en del av mig. Så tidigt jag kan minnas har jag intresserat mig för mode, vad folk har på sig och hur saker ser ut. Det är bara så jag tänker. Jag minns till exempel fortfarande vad nästan hela min klass hade på sig när vi gick och såg Titanic ihop som 13-åringar, men jag måste tänka efter ordentligt för att minnas mina lärares namn från den tiden.

 En sak jag tidigt märkte är vilken klassfråga mode är. Jag skulle nog påstå att det är det mest negativa med det estetiska kunskapsfält jag valt att lägga så mycket energi på, och ibland blir jag förbannad när andra inte märker det eller när de försöker förneka det. Att mode har med klass att göra är något som man inte kan förneka, och gör man det har man inte förstått de grundläggande premisser som gör att mode alls existerar.

 Det finns för mig en enorm skillnad mellan att vara självlärd, att ha skaffat sig sin smak och sina tillhörigheter på egen hand, och att så att säga ha fått det via ”bröstmjölken”. Bland mina närmaste vänner är den uppfattningen självklar. Vi skämtar ofta om att ha pengar vi inte har, om att vara vårdslösa med högt älskade objekt som vi egentligen är löjligt rädda om. Vi skämtar om det för att innerst inne vet vi vad vi egentligen är: Vi är ett gäng fattiga, tragiska jävlar, som har ett intresse som vi egentligen inte har råd med och som många gånger driver oss till ruinens brant, men som vi ändå vägrar att ge upp.

 Jag antar att vi slår tillbaka på vårt eget sätt. Till exempel skickade vi för några dagar sedan runt den här bloggen mellan oss: http://fashionsphere.freshnet.se/

Vi skrattade gott allihop, utan att gå in särskilt mycket på vad det var som var så roligt. Men sedan råkade jag ta upp bloggen med någon som inte alls förstod det roliga. Som till och med påstod att det vi höll på med var mobbing. Det gjorde mig först frustrerad och sedan jävligt förbannad.

För det första anser jag inte att man kan mobba någon som man inte känner och som man skämtar om privat. För det andra är det en så sjuk blogg att man inte kan göra annat än att skämta om den. Hur ska man annars reagera på en artonåring i Margiela- sleeve (värde ca 1 miljon!?) som poserar med matkorg på ICA och har undertexten ”handlar mat med mamma”. Framförallt som att alla bilder i hela bloggen är likadana, dyra modeplagg följs på ännu dyrare modeplagg, fotograferade i lika låtsasavslappnade miljöer och med vinklar och färger som ser ut att vara tagna från en professionell modefotografs portfolio.

Det blir komiskt därför att det lyser av en så omedveten och distanslös bortskämdhet att det förstör för själva poängen med det man inom mode kallar för avant garde. Det lekfulla experimenterandet med gränser och skönhetsbegrepp som estetiskt begåvade ungdomar alltid sysslat med och som genom tiderna alltid varit de stora modeskaparnas största inspirationskälla. Den här unga tjejens lekfullhet förstörs av hennes rikedom. Hon tvingas inte söka nya vägar eftersom hennes plånbok inte begränsar hennes möjligheter. Hon tvingas inte hitta kreativa lösningar för att få lov att se ut som hon vill. Istället har hon det rika barnets totala frihet att skaffa sig vilka leksaker hon vill, leksaker som redan körts genom hela modemaskineriet och kommit ut på andra sidan, klara och rena från eventuella fel och brister. Det är därför rika flickor aldrig kan bli riktiga it-girls. För att de börjar i fel ände. Och det är därför jag skrattar när jag ser på bilderna i bloggen. Om jag inte skrattade skulle jag gråta över det perversa förhållandet till mode som rika tonåringar har idag och som varje bild i bloggen så tydligt representerar.

Bloggen är pervers för att det handlar om en ung person som satt sig in i vuxenvärldens tankar om skönhet och ungdom – som är köpta straight off the runway. Det finns inget avant garde eller unikt i detta. De flesta modehus och designers har i flera år använt sig av subkulturer och ”ungdomen” som inspiration, för unga försöker ta sig över en gräns och kämpar för att ta sig in i vuxenvärlden, samtidigt som de försöker skapa en egen identitet. Estetiskt begåvade unga gör det på sitt eget vis. Går de över gränsen så flyttar de den. Något som vuxna är oförmögna att göra. Hela skapandeprocessen bygger på att ta sig in på ny terräng. När ungdomar skapar är de osäkra, de skapar för att bli säkra.

 Ser jag en 15-årig tjej i kort läderkjol, ihåliga strumbyxor, och urringad tröja tänker jag you go guuuuurl! För att det symboliserar leken med det förbjudna, de tankar som unga har om vuxna. Om sex och frihet, saker som i ett barns ögon hör vuxenvärlden till. Och det visar på ett mod som alla inte har, ett mod som förtjänar respekt.

Tjejen i bloggen har köpt ett färdigt paket. Hon leker inte, eller snarare är hennes lek så skadad av den vuxna blicken som redan synat varje plagg att hennes lek blir meningslös. Det kanske är taskigt att skratta åt en så ung människa, men vad annat kan man göra? Jag skulle ju förstås också kunna gråta, för det oroar mig till depressionens gräns att modevärlden uppmuntrar det här så mycket som den gör.

 Eftersom jag är den jag är väljer jag att skratta.